Freedom of speech

Svar från Motherwitch:

Sjöberg, Richard L och Lindblad, Frank “Limited Disclosure of sexual abuse in children whose Experiences were documented by videotap” (American Journal of psychiatry 159:2, 2002)
Återkom när du läst den.

Olämpligt? Tipsa moderator!Skrivet 14 augusti 2007, klockan 22:44

För det första har jag frågat Motherwitch, i vilket syfte hon hänvisade till studien ovan. Av den anledning att jag efterfrågade källor som styrker hennes påstående om att barn inte ljuger om sexuella övergrepp; om att det finns sexringar, att det förekommer rituella och sataniska sexuella övergrepp mot barn. Ytterligare; vad detta har med pedofili och pedofiler att göra över huvud taget, samt källor som styrker det faktum att barn kan traumatiseras av ett övergrepp och p g a detta glömma bort själva övergreppet, helt och hållet. Vilket för oss till min fråga angående RMToch om MW känner till vad det egentligen handlar om, hur förlegat det är och vad det egentligen har med pedofili och pedofiler att göra? Jag vet att hon skriker om övergrepp mot barn, men hon verkar använda allt detta till att koppla pedofiler till övergreppen och för att på något sätt få pedofili att framstå som ett specifikt beteende, eller en specifik handling.

Varken SRA eller RMT har något att göra med pedofili eller pedofiler… Och det förvånar mig, trots hennes utsago om att det inte spelar någon roll om det är en pedofil eller en individ med annan sexuell läggning som förgriper sig på ett barn - att hon alltid är noggrann med att nämna just pedofiler, nu mera “äkta” sådana, i varje inlägg om övergrepp mot barn. Varför gör hon det, om det inte spelar någon roll vilken läggning förbrytaren har? Varför gör hon det när hon själv skriver att inte alla som förgriper sig på barn är pedofiler? Jag har verkligen svårt att förstå mig på hennes agenda, om vad hon egentligen vill uppnå, när hon går om sig själv på det där sättet.

Hon och andra kallar pedofili för psykisk störning

Jag har inte sett henne eller någon annan använda en enda källa som håller för att styrka det. Och nej, det blir inte en störning bara för att det är avvikande. Avvikelse innebär att något avviker från en norm och normaliseringar är i sin tur bestående av sociala konstruktioner, av indoktrinerade riktlinjer - som de flesta följer, som de flesta anser vara “rätt”, per automatik. Hon talar ofta om dessa 96 % som inte attraheras av barn. Jag utgår förresten ifrån att hon syftar på förpubertala barn, då vi faktiskt får ha sex med barn här i Sverige. Det jag frågar mig är när hon ska inse att majoritetsargument är ett s.k. argumentationsfel? Det var nog fler än 96 % som trodde att jorden var platt en gång i tiden - innebär det att den var platt tills dess att motsatsen bevisades? Naturligtvis inte. Det vore enormt korkat att tro något sådant.

Att 96% inte attraheras av förpubertala barn, säger egentligen inte mer än att de som faktiskt gör det är en sexuell minoritet. Man är inte psykiskt störd bara för att man ingår i en minoritet och man är inte frisk bara för att man ingår i en majoritet. Jag menar; det finns väldigt många sjuka heterofila individer, som förgriper sig på barn och vuxna, sexuellt likväl som icke-sexuellt. Ska vi dra alla heterosexuella över en kant?

Extremexempel

När hon och andra beskriver pedofiler så utgår de ifrån en enskild individ och hävdar att alla andra pedofiler har samma beteendemönster, att alla pedofiler är presumtiva sexualförbrytare. Vad exakt grundar hon detta på? Ska vi vara sådana, kan vi förenklat hävda att alla människor, oavsett vad, är presumtiva sexualförbrytare, med tanke på att det förekommer sexualbrott inom de flesta sexuella grupperingar. Ska vi vara så trångsynta i våra resonemang? Jag kan också ge liknande extremexempel och dra samma slags slutsatser på den representativa gruppen:

Jag tar Idi Amin för att beskriva afrikaner. Alla afrikaner är därför presumtiva despoter och massmördare, samt riskerar alla att utveckla schizofren paranoia.

Jag tar Pol Pot, Kim Jong II och Josef Stalin för att beskriva kommunister och socialister. Alla asiater, kommunister och socialister är därför presumtiva diktatorer och massmördare.

Jag tar Augusto Pinochet för att beskriva sydamerikaner, nyliberaler och marknadsekonomer. Alla sydamerikaner, nyliberaler och marknadsekonomer är presumtiva diktatorer som kan komma att syssla med folkmord.

Jag tar Adolf Hitler för att beskriva tyskar och nationalsocialister. Alla tyskar och nationalsocialister är antisemitiska, vill utrota judar samt alla andra som inte tillhör den ariska rasen.

Jag tar Hagamannen för att beskriva heterofila män. Alla heterofila män är presumtiva våldtäktsmän.

Jag tar Jeffrey Dahmer för att beskriva homofila män (alla hans offer var homofiler, således måste han självklart ha varit homofil). Alla homofila män är presumtiva seriemördare och kannibaler.

Förstår ni poängen?

Det handlar om enfaldiga induktioner. Saken är den att ett beteende och handlingar av en enskild individ inte kan skrivas över på andra bara för att de delar samma nationalitet, hudfärg, ideologi eller annat. Lika lite som ett beteende och handlingar kan skrivas över på andra bara för att de delar samma sexuella läggning. Nu är felslut vanliga argumentationsfel, men det är fortfarande retarderat att resonera på detta sätt. Och i synnerhet när man använder sig av sådana här bristfälliga resonemang i ett förtryck mot en hel minoritet.

Åter till detta om störningstämpeln:

Jag tänker inte slösa spaltmeterför att åter repetera mig angående den logiska inkorrektheten i DSM-IV och ICD-10 gällande diagnosen och kriterierna om pedofili. Förstår varken du eller någon annan av er fortfarande inte hur bristfällig diagnosen pedofili är, så kan jag inte göra något åt det. Det enda som krävs är att man förstår det engelska och svenska språket och har en logisk kapacitet för att förstå att 1+1 blir 2 och inte 3.

En unik icke-klinisk studie

En unik studie har gjorts där man evaluerade icke-dömda pedofiler, samt pedofiler som inte uppsökt någon professionell hjälp. Det unika med studien är att den inte evaluerar dömda pedofiler och pedofiler som har uppsökt professionell hjälp och anledningen till fåtalet av icke-kliniska studier av faktiska pedofiler är ämnets kontroversialitet. Problemet med detta är att de allra flesta pedofiler som har evaluerats allra redan är dömda sexualförbrytare eller mår dåligt och har uppsökt hjälp.

Ponera att man ska evaluera heterofila individeroch evaluerar endast heterofila individer som antingen är dömda för sexualbrott eller har uppsökt hjälp p g a att de mår dåligt. Jag undrar hur det resultatet skulle se ut och nog skulle man, på samma grunder, kunna dra en slutsats om en störning gällande heterosexualitet – precis som man har gjort med pedofili utifrån samma underlag. Jag menar, om man ska undersöka ett sexuellt beteende och endast undersöker sexualbrottslingar och de som mår psykiskt dåligt, så är det inte så konstigt att det dras slutsatser om störning. Dock är det inte på något sätt tillräckligt för att konstatera en störning, men standrardkraven på validitet verkar inte existera när det handlar om parafilier och i synnerhet inte då det handlar om pedofili.

Åter till den relevanta studien:

Med hjälp av ett psykometriskt (EPQ) evaluerades tre olika personlighetsaxlar; extraversion, neuroticism och psykoticism. 77 pedofiler mellan 20-60 år evaluerades och jämfördes med 400 kontroller. Samtliga pedofiler var mer introverterade än kontrollerna, sannolikt beroende på stigmatiseringen av pedofili. Psykoticism var högre, men inte på en patologisk nivå. Yrkesgrupper med jämförbar nivå är läkare och arkitekter. Neuroticism var också högre än kontrollerna, men inte alls på en kliniskt abnormal nivå. Nivån är jämförbar med skådespelare och studenter.

(Wilson, G. D., & Cox, D. N. (1983). The child-lovers: A study of paedophiles
in society. London: Peter Owen.)

Begränsat urval, visst, studien innefattade endast 77 pedofiler. Men det intressanta är resultaten och hur mycket de skiljer sig ifrån resultaten mot kliniska studier, där dömda pedofiler och de som har sökt hjälp har evaluerats. Det är sådana här skillnader mellan kliniska och icke-kliniska studier som gör att kliniska studier har låg generaliseringsbarhet. Och det för mig till själva kärnan i inlägget, den studie Motherwitch bad mig att läsa:

En helt OK studie, gjord av två svenskar, Richard Sjögren och Frank Lindblad, där de tog 10 barn, alla förgripna, våldtagna, misshandlade et cetera, av en och samma pedofil (ja, pedofil). Syftet var att redovisa de hinder och svårigheter som finns när barn ska erkänna sina erfarenheter gällande sexuella övergrepp. Kontroll gjordes med videofilmer som spelats in av den dömde pedofilen. Och för att slippa gå in på detaljer (om ni vill ha detaljerna så är det bara att söka efter källhänvisningen högst upp i inlägget,) blev deras slutsats som sådan:

Att det fanns en tydlig tendens om förnekelse eller en förringning av övergrepp. Andra ville inte alls berätta om övergreppen, av olika anledningar. Vissa hade svårt att minnas och ett barn saknade adekvat konceptuell förmåga för att kunna förstå eller beskriva övergreppen. Det står inget om att svårigheter att minnas berodde på faktisk minnesförlust p.g.a trauma i rapporten. Om detta var anledningen till att hon hänvisade till studien, förstår jag inte varför.

Vidare framgår det att inget av de tio barnen ljög om någon upplevelse som inte dokumenterades via video. Men tre barn beskrev icke-sexuell misshandel, som det inte fanns några elaborativa bevis för. Hänvisade hon till studien för att styrka hennes påstående om att barn inte ljuger om sexuella övergrepp?
Vi har 10 barn, tio! Att påstå att barn inte ljuger om sexuella övergrepp utifrån denna lilla grupp är enbart löjligt, för studien bevisar inte på något sätt att inga barn ljuger. I synnerhet blir det löjligt när det finns massor av studier som faktiskt påvisar motsatsen, att barn faktiskt ljuger eller har blivit påverkade av föräldrar och utredare vad gäller att de skulle ha blivit sexuellt förgripna:

Holgerson, Astrid & Hellbom, Birgit
Facts or Fiction as Evidence in Court. A Witness Psychological Analysis of a Swedish Legal Case of Alleged Cutting-up Murder and Child Sexual Abuse.
A&W Int 1997. Hft.149 s. Acta Universitatis Stockholmiensis 27.

- En väldigt detaljerad studie och utredning om ett rättsfall i Sverige, om hur fel det kan gå när man blandar in psykologi med juridik utan att föra standardkontroller och studier i varje enskilt fall. Fallet är ett typiskt exempel på hur psykologer direktivt anpassar intervjuer och undersökning för att bekräfta sina egna föreställningar och övertygelser. Det intressanta här är att Frank Lindblad var en av de två expeterna i denna utredning och jag måste säga att hans utredning, hypoteser och slutsatser är bedrövliga. Han har närmast begått tjänstefel flera gånger, dragit slutsatser om icke-existerande saker, utan att ha gjort någon undersökning om det han påstår. Han är endast induktiv. Han har inte bedömt utifrån det enskilda och aktuella fallet. Den tar också upp hur en förälder kan påverka ett barn i diverse dialoger och dra ut saker i kontext, ställa ledande och direktiva frågor som är direkt färgade av en övertygelse att barnet blivit sexuellt förgripet.

Andra artiklar, studier och undersökningar gällande bristfälliga och knappast objektiva undersökningar, samt hysteriska föräldrar, utredare och omgivningar i helhet:

Edvardsson, B (1996): Kritisk utredningsmetodik. Liber.

Trankell, A (1962): Magi och förnuft i människobedömning. Bonniers. (Innehåller Lars-fallet.)

Ceci, Stephen J. & Bruck, Maggie (1999): The suggestibility of children’s memory. Annu. Rev. Psychol. 1999.Vol. 50 : pp. 419 – 39.

Ceci, S., & Bruck, M. Jeopardy in the Courtroom: A scientific analysis of children’s testimony. American Psychological Association (1995)

Ceci, Stephen J. & Bruck, Maggie (1993): Suggestibility of the Child Witness: A historical review and sythesis. Psychological bulletine. Vol. 113, nr.3, pp. 401-439

Wiklund, N (1997): Justitiemord i psykoanalysens kölvatten. DN 970118.

Scharnberg, M (1993): The non-authentic nature of Freud’s observations. Almqvist & Wiksell International.

Öhrström, L (1996): Sex, lögner och terapi. Verkligheten bakom vår tids häxprocesser. Norstedts.

http://www.users.globalnet.co.uk/~dlheb/jetrepor.htm

- Rapport om det s k ”Nottinghamfallet”.

http://www.ipt-forensics.com/journal/volume7/j7_2_1.htm

- Rapport om det s k ”McMartinfallet”.

Emans, Robert L. (1988): Psychology’s responsibility in false accusations of Child Abuse. Journal of clinical psychology. Vol. 44, No. 6, pp. 1000-1004.

Green, Arthur H. (1986): True and False Allegations of Sexual Abuse in Child Custody Disputes. Journal of the American Academy of Child Psychiatry, Vol. 25, 4: pp. 449 - 456.

Jones, D. P. H. & McGraw, J.M. (1987): Reliable and Fictitious Accounts of Sexual Abuse to Children. Journal of Interpersonal Violence. Vol. 2, no. 1, pp. 27-45. Sage publ. London.

Yates, Alayne, & Musty, Tim (1988): Pre-School Children’s Erroneous Allegations of Sexual Molestation. Am. 3. Psychiatry, 145:8, pp. 989-992.

http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?p=31312#31312

- Där har du förresten ett väldigt bra inlägg om ”Kire”, SRA och RMT.

Motherwitch skrev följande:

” Barn ljuger inte om övergrepp!! När det gäller studier om att barn “ljuger” så är det obefintliga och ofta skapade av pedofilvänner. Däremot finns det en färsk studie där man jämförde barns utsagor i jämförelse med videoupptagningar på övergrepp gjorde på samma barn. Tvärtom så berättar de mindre om vad de utsatts för än vad som fanns dokumenterat.”

- Dessa artiklar, studier och forskning ovan är gjorda av en salig blandning av leg. läkare och psykologer, professorer, et cetera. Robert Emans t ex, arbetar med just förgripna barn. Det finns extremt starka bevis på att barnvittnen är opålitliga och inte enbart p g a det faktum att de är barn, utan även p g a ledande frågor, felaktigt bedrivna undersökningar, påverkningar av yttre faktorer, så som föräldrar och utredare. Och kom nu inte med en replik om att forskningen ovan är ”pedofilvänlig”, för den handlar inte om pedofiler eller pedofili. Den handlar helt enkelt om hur känsliga barn är för suggestion, hur felaktigt vissa undersökningar bedrivs, att utredare anpassar utredning efter sin egen övertygelse.

Det finns inga studier som visar att det är tvärtom. Det finns däremot studier som visar att barn talar sanning och att det finns undersökningar som har gått rätt till. Psykoanalys och andra psykodynamiska metoder däremot, saknar stöd i modern psykologi, det är något som de flesta är överens om, detta efter otaliga studier. Det jag frågar mig är varför studier som går emot hennes föreställning ofta är gjorda av pedofilvänner? Att kalla t ex Astrid Holgerson för pedofilvän är väldigt dumt, tycker jag. Källorna ovan har inget med pedofili eller pedofiler att göra, som sagt. Dessutom måste jag kommentera den logiska inkorrektheten. Hur kan obefintliga studier över huvud taget existera?. Och varför kan barn ljuga i vårdnadstvister, men inte i fall om sexuella övergrepp?

Motherwitch skriver vidare:

”Sexringar, rituella övergrepp, satanister m.m förekommer. De journalister som motsade sig och ifrågasatte detta under 80 - 90 talet är väldigt tysta idag. Varför då? Jo för att det numera finns bevis i form av både film och foton.”

- Att det förekommer, eller har förekommit, det kan man anse vara troligt. Men vad det har med pedofiler att göra, det förstår jag inte. Sedan är det inte alls tyst om detta, utan de flesta forskare idag är överens om att historierna kring dessa rituella och satanistiska övergrepp helt enkelt är ett resultat av suggestion, andrahandsinformation (hörsägen), ledande frågor av föräldrar och utredare samt RMT.

Något annat intressant ärockså att många av dessa fenomen oftast börjar med en rodnad eller sår kring anus eller genitalier hos ett barn. Och att föräldern eller någon läkare, i sin övertygelse om sexuellt övergrepp sätter igång en hysteri, där allt fler blir involverande, där allt fler barn förhörs och pressas.
Annat gemensamt är att det i stort sett alltid saknas egentliga bevis. Det finns väldigt många människor som sitter oskyldigt fängslade p g a detta. Och även om man vill försvara barn till varje pris, så anser jag att priset om att oskyldiga människor fängslas p g a hysteri, felaktiga undersökningar och suggestion et cetera, är för högt. Alldeles för högt.

Men för att gå vidare med den studie Motherwitch hänvisade till:

Det finns inget i studien som bevisar att barn inte ljuger. Det enda den bevisar är att inget av de 10 barn som undersöknings ljög. Sedan verkar hon på något sätt använda denna studie för att helt enkelt ”bevisa” att inga barn ljuger om övergrepp. Vilket får mig att undra om hon över huvud taget har läst studien ifråga:

Citat:

”It is of interest that none of these descriptions suggest
the existence of special memory mechanisms for trauma
or child sexual abuse, although some of them (e.g., emotional
motives and active attempts to forget) might be of
particular importance in this context.
Our group of children was not randomly selected. Conclusions
regarding prevalence of false denials of abuse in a
general population and the mechanisms behind such denials
in the average case cannot be drawn on the basis of
this report.” (Sjöberg, 2002).

- Forskarna som själva gjorde studien understyrker alltså att resultatet från studien inte har någon generaliseringsbarhet. Varför använder hon då studiens resultat till närmast definitiva slutsatser om att inga barn ljuger om övergrepp?

Vidare är det viktigt att betona innebörden av lögn. Att barn producerar intentionella lögner om övergrepp, för att tillfredställa vuxna – i form av föräldrar och utredare, är något man måste beakta. Även så med lögner, skapta av suggestion och ledande frågor. Jag skippar semantiken, huruvida man kan kalla det lögn om barnet själv inte är medvetet eller inte om att det berättar saker som är osanna.
Uppenbarligen så existerar det en hel del fall där barns vittnesmål har visat sig varit falska, av olika anledningar. Det är naturligtvis inget bevis på att barn alltid ljuger, eller alltid utsätts för suggestion, jag har inte påstått något annat heller. Men det är ett bevis för att barns vittnesmål är och bör anses vara opålitliga. Samt att många utredningar är direkt felaktiga. Detta är något man absolut inte får negera.

Anmärkningsvärda slutsatser

Jag har uppmärksammat anmärkningsvärda slutsatserna om att pedofiler är empatistörda, att det handlar om makt och sadism. Detta grundas uppenbarligen på att vissa pedofiler förgriper sig på barn och utsätter barnet för skada, av varierande faktor. En individ som medvetet utför en handling som sannolikt kommer skada en annan individ, på ett eller annat sätt, denna individs empatiska förmåga kan man mycket riktigt ifrågasätta. Men nu förgriper sig inte alla pedofiler på barn, så hur kan pedofili i sig ha något med empatistörning att göra? Det finns inga underlag för det påståendet och argumenten kring detta är väldigt svaga. Om jag låser in mig på den sexuella läggningen hos förbrytaren, så kan jag på samma grunder dra en slutsats om empatistörning hos alla som delar den läggningen:

Ponera att en heterosexuell man våldtar en kvinna. Uppenbarligen bryr han sig inte i hur detta kommer påverka kvinnan, vilket bestående men, fysiska som psykiska, hon kommer att åta sig. Om en pedofil är empatistörd för att den förgriper sig på ett barn, så måste ju den heterosexuella mannen som våldtar kvinnan också vara det – då det baseras på samma principer. I fallet med pedofilen drar man alltså handlingen till pedofili (pedofilens sexuella sinnestillstånd) och finner ett samband mellan pedofili och empatistörning. Det gör man inte i fallet om den heterosexuelle, faktum är att man inte drar handlingen till heterosexualitet över huvud taget, trots att det vore logiskt konsekvent. Men om jag drar handlingen till heterosexualitet så kan jag på samma grunder hitta ett samband mellan heterosexualitet och empatistörning och därmed dra alla heterosexuella män över en kant. Förtydligande:

Pedofiler attraheras av barn, därför måste övergreppet bero på pedofili i sig.

Heterosexuella män attraheras av kvinnor, men våldtäkten beror inte på heterosexualitet i sig.

Antecendenten är densamma i båda implikationerna, men konsekventen är det inte. Varför? Jo, för att folk inte kan resonera logiskt när det kommer till pedofiler. Varför skriver man inte över den heterosexuella våldtäktsmannens beteende på alla heterosexuella män? Som man gör med pedofila våldtäktsmäns beteende på alla pedofila män? Varför är Margareta Winbergs uttalande om att alla män är potentiella våldtäktsmän nonsens, när era egna uttalanden om att alla pedofiler är potentiella barnförgripare är någon slags objektiv sanning? Båda uttalanden baseras på samma resonemang.

Winberg baserar det på att vissa män våldtar och således är alla av samma kön kapabla till att göra detsamma. Ni baserar det på att vissa pedofiler våldtar och såldes är alla av samma läggning kapabla till att göra detsamma. Jag förstår inte hur du och ni andra inte ser bristerna i era egna resonemang. Jag har skrivit ner så många spaltmeter med exempel på samma logik och resonemang, men ingenting har fastnat. Varför drar ni sådana lösa trådar mellan pedofili och empatistörning, mellan pedofiler och våldtäkter mot barn – när ni inte gör det med heterosexuella?

Ett exempel:

1. Heterosexuella män attraheras av kvinnor
2. Vissa heterosexuella män våldtar kvinnor
3. Därför måste alla heterosexuella män vara potentiella våldtäktsmän

Visst är det löjligt och ologiskt att resonera på det sättet? Att utgå ifrån en handling och koppla samman det med ett sinnestillstånd och med det i hand dra alla som delar sinnestillståndet över samma kant. Men det är så här ni resonerar gällande pedofiler:

1. Pedofiler attraheras av förpubertala barn
2. Vissa pedofiler förgriper sig på och våldtar förpubertala barn
3. Därför måste alla pedofiler vara potentiella barnförgripare

Jämförelsen handlar om att visa hur bristfällig slutsatsen är kring pedofiler, så till vida om man inte instämmer med det första exemplet (även om den också är felaktig). Att pedofiler inte kan ha lagligt sex med förpubertala barn saknar alltså relevans, utan jämförelsen bygger på att en lagstridig handling kopplas i samman med ett sinnestillstånd och att sinnestillståndet p.g.a. det, kopplas i samman med en empatistörning och att empatistörningen tillskrivs alla som delar det aktuella sinnestillståndet.

Och till och med Motherwitch, kan nu mera erkänna att inte alla som förgriper sig sexuellt på barn är pedofiler. Det finns heterosexuella individer som gör det, förgriper sig sexuellt på barn, alltså. Och om man nu utgår i från den handlingen, gjord av en heterosexuell individ, så borde ju heterosexualitet på samma sätt handla om empatistörning maktlysthet. Det kan ju inte bara vara pedofiler som är empatistörda om vi endast utgår ifrån sexuella övergrepp mot barn. För hur kan handlingen i det ena fallet utgöra empatistörning, men i det andra inte?

Handling (sexuellt övergrepp mot barn) – sinnestillstånd (pedofili) = empatistörning.

Handling (sexuellt övergrepp mot barn) – sinnestillstånd (heterosexualitet) = ingen empatistörning.

Logisk inkonsekvens, som sagt. Eller ologisk inkonsekvens snarare, då implikationen oavsett vad är logiskt ohållbar.

Ytterligare ifrågasätter ni min intellektualisering i frågan, att jag helt enkelt skalar bort känslor och moral. Att jag är kall och empatilös. Jag är varken kall eller empatilös, jag håller mig bara till en korrekt argumentation som inte baseras på känslor och moral. Jag vill liksom inte argumentera utifrån samma grunder ni gör. Ungefär så här tycker jag det ser ut när folk yttrar känslomässiga och moralpaniska argument:

“¤”//#%(#(%)¤&)¤&)¤)¤%!!!!!! %&¤%/&(¤&(¤&( !!!!!!!!!!!!.”

Att överhuvud taget enbart använda sina subjektiva känslor och värderingar i en debatt är bias. Man har helt enkelt ogiltigförklarat sig själv som debattör.

P.S

Jo, anklaga mig för upprepning, för all del gör det. Jag är så illa tvungen, då ni vägrar förstå extremt simpla exempel och jämförelser på era ologiska och inkonsekventa resonemang.

Exempel:

1. En man har sex med och sedan dödar och äter upp en kvinna
2. Han var långhårig
3. Alltså är alla långhåriga män potentiella eller faktiska mördare och kannibaler

1. En manlig invandrare är kriminell
2. Han är av sydamerikansk etnicitet
3. Alla med sydamerikansk etnicitet är kriminella

Och den bästa till sist:

1. Conveyor är emot förtryck, demonisering och ogrundat hat av och mot oskyldiga pedofiler
2. Alltså måste Conveyor vara… PEDOFIL!!!! *argh argh*

- Ursäkta, men jag kunde inte låta bli. Och det är så här det är med felslut, en falsk slutledning som ger en slutsats som inte följer logiskt på premisserna. Man kan använda samma resonemang för att få fram absurda slutsatser. Tänk hur det skulle se ut om alla drog sådana här absurda slutsatser i alla avseenden. I den världen vill i alla fall inte jag leva. Och jag är övertygad om att ni ser det inkorrekta i slutsatserna ovan, bara det att ni inte vill göra det i pedofilsammanhang. Då ni själva är de som använder felslut. Det intressanta med den sista är att det inte ens finns en andra premiss, utan slutsatsen grundas enbart på det faktum att jag försvarar pedofiler (som inte har brytit mot någon lag). Men nu kan ju inte pedofiler vara oskyldiga, påstår hysterikerna. De har alltså skapat en egen lagstiftning där det är ett brott att över huvud taget vara pedofil. Moralpanisk idioti. Slutsatsen är hur som helst endast en induktion, där A = B. Precis alla otaliga variabler där emellan sållas bort och när man gör det, då kan det se ut så här:

1. Conveyor är emot förtryck och ogrundat hat av och mot svarthyade individer
2. Alltså måste Conveyor vara… SVARTHYAD!!! *argh argh*

- Samma resonemang, samma felslut.

1. Conveyor är emot förtryck och ogrundat hat av och mot homosexuella individer
2. Alltså måste Conveyor vara… HOMOSEXUELL!!! *argh argh*

Räcker det inte med att extremfeminister och rasister gör det, för att rättfärdiga manshat och etniskt relaterat hat? Jag är övertygad om att ni tycker det är idiotiskt att tro att alla män är kapabla till att vålda, bara för att vissa män våldtar. Jag är lika övertygad om att ni tycker det är idiotiskt att tro att alla invandrare är kriminella, bara för att vissa är det. Men varför är ni då övertygade om att alla pedofiler är barnförgripare, bara för att vissa pedofiler förgriper sig på barn?
Och i synnerhet varför, då även heterosexuella män också förgriper sig på barn? Varför? Analogin, resonemangen emellan, är så uppenbar den kan bli.

Det var nog allt jag hade på fingerspetsarna…

O.B.S!

Jag försöker inte legitimera sexuella relationer mellan vuxna och barn. Så där, då var det skrivet i fet stil till och med. Kanske skulle jag ha skrivit det i versaler (det verkar ju vara erat språk), men det får faktiskt vara med det denna gång.

“Heteronormativet och parafobi; två basiska ingredienser för människans dumhet”

Syfte

Syftet med detta inlägg är inte att på något sätt försöka legitimera sexuella interaktioner mellan vuxna och förpubertala barn. Jag vill också understryka att jag inte är pedofil, samt att jag står bakom kriminaliseringen av sexuella interaktioner med förpubertala barn. Syftet är att försöka nyansera debatten, att flytta över den från moral och okunskap till empirisk forskning och därmed ge den en mer vetenskaplig plattform för framtida diskussioner. Och med det menar jag inte att man ska förkasta moral, det jag menar är att man inte bör förkasta vetenskapen med moral. Jag vill sticka hål på, vad jag kallar, myten om att pedofili skulle vara en störning, av den anledning att forskningen bakom den klassificeringen är högst bristfällig.
Jag förbjuder inte heller känslor, jag ogillar dock när känslor förbjuder andra känslor - då det inte finns känslor som är mer rätt än andra. Stigmatiseringen kring pedofiler och sexuella övergrepp mot barn är baserad på ogrundat hat mot det avvikande och fylld med faktafel, hysteri och extrema fördomar. Det skanderas; “ska yttrandefriheten skonas på bekostnaden av våra barn?”. Jag tycker den frågan är helt förledande, då ord i sig inte kan skada, när pedofiler inte måste skada barn. Det måste inte vara svartvitt, det måste inte vara antingen eller - det går att tala om pedofiler i annan kontext än sexuella övergrepp. Så jag ställer mig istället frågan; ska yttrandefriheten offras p.g.a hysterisk moralpanik, okunskap och obefogat hat?

Inledning

Jag kände mig motiverad efter att ha sett www.stoppapedofiler.nu förtälja denna sörja:

“Denna sidan är under uppbyggnad.
Här kommer information att finnas ang pedofili/hebefili, och i motsats till förespråkare, så hävdar vi att alla barn tar skada av en sexuell relation med en vuxen.

En blogg kommer att finnas för er som vill diskutera detta ämne.

Vill du veta mer, eller få nyhetsbrev ang denna site, kan du maila till oss”

Det ska bli intressant att se vad sidan kommer att innehålla. Jag kan inte vara helt säker, men jag gissar på moralistisk lynchning av pedofiler och hebefiler. Den kommer varken vara saklig eller understödd av empirisk fakta. Det kommer heta att pedofili och hebefili är störningar, det kommer heta “rätt” och det kommer heta “fel” om vad man bör och inte bör attraheras av. Skillnaden mellan en heterosexuell teleiofil och en heterosexuell pedofil är att pedofilen har en huvudsaklig attraktion till förpubertala barn. Är det tillräckligt för att styrka psykisk sjukdom/störning? Ja, det är det tydligen, precis som om det fanns en förutbestämd metafysisk lag gränsad av självaste Gud att attraktion till förpubertala barn är fel per definition och att sådana relationer alltid skadar alla barn. Nu tänker jag inte jämföra med homosexualitet, för majoriteten förstår den i alla fall inte. Istället frågar jag mig varför de riktar sig emot hebefiler, som har en huvudsaklig attraktion till individer i adolescens. Hebefilen attraheras alltså inte av förpubertala barn, hebefilen kan attraheras av individer mellan 13-20 år. Och vad menar ni med barn, enligt barnkonventionen och stadgar i Sverige räknas alla individer fram till 18 år som barn? Och det ska göras tydligt att pedofili inte är något brott, pedofili är en term för parafili som ordagrant betyder; (franska pédophilie, av grekiska pai´s, genitiv paido´s, ‘barn’ och phili´a ‘kärlek’, ‘vänskap’), en vuxen människas sexuella dragning till barn. Det finns inget lagbrott i den Svenska brottsbalken som rubriceras som “pedofili”. Sexuella övergrepp mot barn däremot är ett brott, pedofili i sig är legalt, det är inte något man kan straffas rättsligt för. Nåväl, låt oss börja…

Pedofili i DSM’s historia

Richard Green, sexologen och grundaren av International Academy of Sex Research och Archives of sexual behavior var instrumentell i upphävandet av homosexualitet som psykisk störning:

“Nearly 30 years ago, I was embroiled in the historic
battle within the American Psychiatric Association
(APA) over whether homosexuality per se was rightfully
deemed a mental illness, as included in the second edition
of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders
(DSM-II; American Psychiatric Association, 1968).
During the controversy, several topics were examined:
historical and cross-cultural groundings in homosexual
expression, associated psychiatric features accompanying
a homosexual orientation, the emotional consequences to
the homosexual of societal condemnation, and behaviors
of other species. I argued vigorously for removal of homosexuality
from the DSM (Green, 1972; see also Stoller,
1973). The Task Force on Nomenclature and Statistics
voted to delete homosexuality. Ludicrously, that decision
led to a shotgun marriage between science and democracy.
It was put to popular vote—a referendum by the
entire APA membership.
We cannot track precisely the 1970s model here. Consensual
same-sex adult–adult sexuality does not suggest
the element of harm to one participant as in child–adult sex
or an age barrier to informed consent. But these concerns
are within the domain of the law and penal enforcement.
What follows here does not address whether pedophilia
should be deemed criminal.”[1]

Han beskriver vidare om pedofili i APA’s DSM’s historia som en resa i Alice i underlandet. Vilket är en rolig referens, med tanke på att detta är minst lika förvirrande. Där pedofili i DSM-I (1952) associerades med sociopati (i dag dissocial och antisocial personlighetsstörning) p.g.a läggningens direkta konflikt med det sociala stigmatet. I DSM-II (196 klassades pedofili som en icke-psykotisk mental sjukdom, utan någon sociopatisk sammankoppling, varför togs det bort, vad hade skett? Ingenting står förklarat. Senare i DSM-III-R - efter att i DSM-III har klassats som parafili, där diagnosen kunde liknas med den som återfinns idag förutom det att den sjuke måste må dåligt, samt att isolerade sexuella interaktioner med barn inte uppfyllde kraven för diagnos - så kunde personer som även hade ett sexuellt intresse mellan vuxna diagnostiseras som pedofil. Tidig kritik är liksom den idag, att diagnosen i DSM gällande pedofili och andra parafilier handlar om utgjorda konflikter mellan individer och samhället, samt sociala stigmat, snarare än någon egentlig störning.[1]

Richard Green är alltså expert inom området och grundaren av en av de mest respekterade institutioner för sexologisk forskning. Detta gör visserligen inte allt han säger till sanning per automatik, men det utgör en sannolikhet att han har rätt i sak. Samt att man bör ta del av hans forskning och artiklar om man vill bilda sig en uppfattning om ämnet.
Nu behöver man visserligen inte läsa vetenskapliga artiklar för att förstå att diagnosen gällande pedofili i DSM-IV är högst arbiträr och logiskt inkorrekt.
Men kan man få för mycket kunskap?

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia

A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).

B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.

C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.

Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both

Specify if:
Limited to incest

Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type[2]

Green menar på att diagnosen för pedofili som psykisk störning inte är densamma som övriga i DSM-IV. Denna är mycket snävare och bristfällig. Speciellt då ett av kriterierna för pedofili är att individen måste må dåligt eller ha en nedsättning av interpersonella funktioner, samtidigt som DSM i övrigt menar på att varken avvikande beteende/sexualitet, eller konflikter med samhället, utgör en psykisk störning per se förutom då om avvikelsen eller konflikten sig, som symtom, utgör en funktionsstörning. Med andra ord är pedofilen som inte mår dåligt över att vara pedofil inte kvalificerad för att diagnostiseras. Däremot om pedofilen mår dåligt över att samhället fördömer honom/henne, kvalificeras individen som pedofil. Vilket i sig är absurt, för då är det ju uppenbart demoniseringen och inte läggningen i sig som orsakar lidandet [1].
Det märkliga är att APA själva förtäljer föjande, som en förklaring:

“Because of the ego-syntonic nature of Pedophilia, many
individuals with pedophilic fantasies, urges, or behaviors
do not experience significant distress. It is important to
understand that experiencing distress about having the
fantasies, urges, or behaviors is not necessary for a diagnosis
of Pedophilia. Individuals who have a pedophilic
arousal pattern and act on these fantasies or urges with a
child qualify for the diagnosis”[2]

Varför då ha det som ett kriterium kan man fråga sig, om det inte är nödvändigt för en diagnos? Med facit i hand är alltså den individ som har återkommande sexuella fantasier och en huvudsaklig attraktion till förpubertala barn inte pedofil. Så vad ska man kalla dessa? Den som inte utagerar sina fantasier eller drifter är inte pedofil, inte heller den som upprepande gånger, utan att må dåligt, masturberar till dessa fantasier har inte heller någon störning. Den diagnos som alltså klassificerar pedofili som psykisk störning hävdar i sig att väldigt få individer, trots deras huvudsakliga attraktion till förpubertala barn, är pedofiler, eller har någon störning. Den som enbart har återkommande sexuella fantasier och huvudsaklig attraktion till förpubertala barn kan således anses vara frisk. “So to deal with this paradox, DSM dug itself deep into a logical ditch”, säger Green. Jag instämmer till fullo. Jag kan inte göra annat, detta upplever jag som själveviderande. Men förvänta er en korrektion när DSM-V kommer ut, då kommer den logiska luckan vara asfalterad.

Negationer och fördomar

Pedofilernas motståndare negerar också helt sociala faktorer och konstruktioner, då det efter faktum har förekommit relationer mellan vuxna och barn under historiens gång och det har inte bara varit socialt accepterat, utan även i vissa fall, en norm. Och det handlar inte enbart om små stammar i obskyra delar av världen, i England har åldersgränsen varit 10 år och då hade landet redan examinerat studenter från Cambridge och Oxford i sex generationer. Barnprostitution var också mycket vanligt under denna epok. Nu säger inte detta att det inte var skadligt och inte heller att det borde vara legalt idag. Men är det rimligt att tro att alla vuxna och även barnen i dessa fall i alla olika kulturer var psykiskt störda? Ursäkta den ledande frågan, men är det inte rimligare att tro att det är/var tvärtom [3, 4, 5, 6, 7, 8, 9]?

“The diversity of sexual behavior in a cross-cultural perspective
is amazing to those who assume that their own
society’s moral standards are somehow laws of nature.Yet
it is a fact that almost every sort of sexual activity…has
been considered normal and acceptable in some society
at some time…Man-boy relationships are no exception
to this rule of diversity…Although they are roundly
condemned by many segments of Western society as inherently
abusive and exploitive, there have been (and still are)
many societies that do not share this viewpoint.”[8]

Pedofiler uppmanas också att söka hjälp, där de som grupp tillskrivs samma beteendemönster, intelligens och moral. Där retardation ska vara en del av störningen, trots att det inte ens framgår i DSM. Det är precis som om folk anser pedofiler som grupp vara presumtiva barnförgripare, baserat på dessa fördomar. Men sedan när utgjorde yttre kännetecken, liksom avvikande sexualitet, ett intellektuellt och moraliskt förfall per automatik? Det finns ingen realitet i sådana påfund, det är religiöst och osakligt, irrationellt.
Hela detta grundas i att pedofiler på något sätt inte skulle förstå att de skadar barnet, att de tror att de gör något bra och så vidare, precis som om den sociala intelligensen hos pedofiler, p.g.a attraktionen som sådan, är obefintlig. Fördomsful åsikt, den är ogrundad och förbannat antagande. Man bör inte vara arbiträr när man dömer ut en hel grupp människor på det sättet. Hur kan man inte skilja på attraktion och övergrepp, hur kan man inte skilja på sinnestillstånd och fysisk handling? Jag är helt oförstående. Det har annars gjorts en unik studie kring pedofilers mentala spektrum:

“A unique study at the Institute of Psychiatry of the
Maudsley Hospital in London evaluated nonprisoner, nonpatient
pedophiles (Wilson & Cox, 1983). The men were
obtained through the Pedophile Information Exchange.
The psychometric instrument utilized, it being a Maudsley
study, was the Eysenck Personality Questionnaire (EPQ).
The EPQ is scored on three main axes of personality: extraversion,
neuroticism, and psychoticism. There is also
a “Lie Scale” to assess “faking good.”
A total of 77 pedophiles were studied, with an age range of 20–60.
They were compared with 400 controls.
Pedophiles were significantly more introverted. Psychoticism,
or thought disorder, was slightly elevated but
not to a pathological level. Occupational groups with similar
scores to the pedophiles are doctors and architects.
Neuroticism scores were slightly higher than controls, but
not clinically abnormal. Pedophile scores were similar to
actors and students.”[1]

Även om urvalet var begränsat så är det tydligt som så att pedofiler som grupp är lika lite psykiskt störda som andra grupper, respekterade dessutom. Och att dessa individuella aspekter och särdrag inte har något med pedofili som läggning att göra, torde ses som uppenbart. Det är stor och tydlig skillnad på egentliga psykiska störningar och sexuella avvikelser. Det anses nu, av ledande forskning, vara orealistiskt att hitta en profil som skiljer pedofiler som grupp ifrån andra människor, som t ex det att social efterblivenhet skulle vara en anledning till att pedofila individer tar sexuell kontakt med barn. Speciellt då det finns individer med hög social intelligens och status som är just pedofiler.[10]

Ett fenomen

Det är ett fenomen, anser jag, att avvikande ting och i synnerhet avvikande sexualitet kan driva folks fantasier in absurdum. Det är osakligt och falskt dikotomiskt och alla andra tänkbara argumentations- och logiska fel fullkomligt spottas ut. “Jag tänder på jämnåriga/vuxna” - “Pedofiler tänder på förpubertala barn”… Den skillnaden, den marginella skillnaden, utgör slutsatser om att pedofiler som grupp är retarderade, neurotiska, illviljliga, mordiska, moraliskt förfallna, socialt handikappade, emotionellt och empatiskt störda, samt presumtiva barnförgripare/barnamördare et cetera. Detta är alltså något som tillskrivs alla pedofiler, som grupp, utan en enda vetenskaplig och rationell eftertanke. Och man flyr pedofiler som om de vore ett muterat supervirus, precis som om deras “sjukdom” vore luftburen. Många människor drar fortfarande liknande slutsatser om homosexuella, bortsett från vissa saker. Det är i synnerhet det neurotiska jag tänker på, att de okontrollerat tänder på alla samkönade och antastar någon så fort det får chansen. Det är därför många blir obekväma i homosexuellas sällskap, för de drar slutsatsen om att den homosexuelle per automatik måste attraheras av en själv, för att man är av samma kön. Nu har ju homosexuella, liksom pedofiler och heterosexuella individuella preferenser. Och lyckligtvis har inte neuroticism i sig något med sexuell attraktion att göra, för då skulle alla hoppa på alla i neurotisk tvångspräglad mening, oavsett vilken sexuell läggning man har.

Vissa hävdar att utebliven sexuell stimulans på något sätt skulle vara ett argument för att pedofiler som grupp bör anses som en risk, med tanke på att de aldrig kan utagera sina fantasier och drifter i fysisk handling. Med andra ord skulle moraliska spärrar, social intelligens och rädsla inför rättslig påföljd, på ett magiskt sätt decimeras av utebliven sexuell stimulans? Och exklusivt, endast för pedofiler dessutom. Jag häpnar. Det enda allmänheten vet om pedofiler, det enda pedofiler de känner till, relateras till vad sensationskåta blaskor publicerar när ett barn har råkat ut för någon form av sexuellt utnyttjande eller övergrepp. Rubriken för en sådan artikel har alltid “pedofil” med. Är det för att sensationsblaskorna har bedrivit en analys kring händelsen? Nej, oseriösa journalister, som inte ens vill ha yttrandefrihet, gör inte sådant. Men de bidrar likförbannat till nidbilden om pedofiler som råder. För nu är det som så, att långt ifrån alla sexuella övergrepp mot barn begås av pedofiler. Vi kollar på en sammanställning av tre studier gällande sexuella övergrepp mot barn, där en av studierna erhåller det största antalet hittills om sexualförbrytare med barn som offer:

Table 1
Percentage of Sex Offenders With Child Victims Who Are Likely to Be Pedophilic in
Selected Samples

Study

Blanchard et al, (2001)

Sample size

217 adults

“Pedophilic %”

50

Pedophilia criterion

Phallometric responses

Study

Maletzky & Steinhauser (2002)

Sample size

5,223 adults

“Pedophilic %”

43

Pedophilia criterion

Sexual offense history

Study

Seto & Lalumiere (2001)

Sample Size

1,113 adults

“Pedophilic %”

40

Pedophilia criterion

Phallometric responses

Study

Seto, Murphy, Page, &
Ennis (2003)

Sample size

253 adolescents

“Pedophilic %”

30

Pedophilia criterion

Phallometric responses
[11]*

Det går att uttyda, att bland vuxna beroende på kriterium, varierar antalet pedofiler bland barnförgripare mellan 40-50% och ca 30 % bland adolescenter. Är det fortfarande rimligt, ur ett logiskt perspektiv, att fördöma pedofiler som grupp som presumtiva barnförgripare? Visst får man tycka och tro något sådant, även om det finns tydliga indikationer på att det är direkt felaktigt (inte bara logiskt men också vetenskapligt). Men att evadera fakta är inte intellektuellt och således inte något jag personligen sysslar med. Jag är en människa, en intellektuell organism, jag vill förstå saker som är främmande för mig. Jag frågar er, är det inte rimligare och mer konstruktivt att rikta sig mot barnförgripare som grupp istället, då det är denna grupp som utgör det egentliga hotet mot barn? Det blir tydligare ju mer man benar ut det, att det egentligen inte handlar om barnens bästa. Nej, detta handlar om majoritetens aversion mot pedofiler som grupp, p.g.a individernas sexuella natur. Hade det verkligen handlat om barnens bästa, hade inte pedofiler som grupp förtryckts och följts efter, utan då hade majoriteten riktat sitt hat mot de faktiska barnförgriparna. Jag understryker; det är en stor skillnad mellan en pedofil och en barnförgripare.

Märkligt bedriven vetenskap

Jag är också oförstående till den trend som råder inom psykiatrin att försöka bota pedofiler genom att på något magiskt sätt ta bort läggningen. Det har visat sig, precis som när homosexuella skulle botas, att det inte går. Och hur terapierna bedrivs är chockerande. Ta bara detta om kognitiv förvrängning, som väldigt ofta används när en individ har dömts för sexuellt övergrepp mot barn och i terapi säger att barnet var med på det, att barnet tyckte om det. Då detta anses vara en omöjlighet, så utgår man ifrån att patientens kognition angående händelsen är fel, medan terapeutens kognition om händelsen är rätt. Detta trots det uppenbara faktum att terapeuten omöjligt kan veta något, när denne inte var där och upplevde den händelse patienten återberättar. Osakligt och högst arbiträrt, är det seriös forskning?
Nu finns det också seriös forskning som bevisar att sådana relationer, mellan vuxna och barn kan äga rum utan att barnet skadas. Men denna forskning har systematiskt ignorerats av både psykologer och sociologer. Är det vetenskapligt att välja bort forskning innan man har granskat den [12, 13, 14, 15, 16 , 17, 18]?

Majoriteten psykologer förnekar detta och hänvisar istället till suggestion, att pedofiler helt enkelt manipulerar barnen till att tro att de är med om något positivt. Pedofiler som av samma människor anses vara socialt efterblivna och retarderade i allmänhet. Eller hur var det? Ett välkänt fall, från en artikel i Child Abuse & Neglect, där forskare publicerade ett brev som hade hittats i en pojkes ficka, en pojke som hade varit i kontakt med en misstänkt pedofil. Brevets innehåll beskrevs av forskarna som en väldigt skicklig och slug förförelse och säkerligen skulle brevets innehåll skrämma slag på vilket barn som helst som kan läsa. Notera; skrämma, inte lockas. Hela artikelns trovärdighet raserar dock med tanke på att den misstänkte pedofilen hade misslyckats totalt med att förföra den unge pojken, som själv förnekade ha haft någon sexuell kontakt med den misstänkte. Detta fick forskarna att gå i taket och det hela drogs till extremer, då de började misstänka att även den misstänktes fru också utsattes för sexuella övergrepp. Detta trots att forskarna aldrig hade träffat henne och helt saknade belägg för uttalandet. Pojkens förnekande ansågs också vara föga troligt, vilket får mig att undra över vad pojken då skulle ha sagt, som inte framgår i artikeln, som fick forskarna att tro att han ljög? Jag personligen anser inte det vara vetenskap att skriva om sexuella övergrepp, när artikeln inte handlar om något övergrepp. Det är oseriöst och dessutom skrämmande att en sådan artikel kan publiceras i en journal som de flesta inom forskning av sexuella övergrepp vänder sig till [19].

Hysteri och modern häxjakt

Nu är inte detta det enda fallet heller, utan detta uppkommer med jämna mellanrum i forskning kring sexuella övergrepp mot barn. Och inte sällan används ett språk som förvärrar det hela och även direkt påhittade slutsatser. Child sex rings är ett tydligt exempel på detta, som är en term för att beskriva ett pedofilt nätverk där fler än två individer har sex med många barn. Detta är en klar insinuering om organiserad brottslighet och dessa “pedofilringar” kallas också för potentiellt sadistiska, trots att ingen forskning har kunnat bevisa spår av sadism. I en studie om 17 flickor och 49 pojkar som blivit förgripna inom s.k. “pedofilringar”, så tillskrevs alla psykologiskt relaterade problem som affektioner p.g.a sexuellt övergrepp, till och med symtom som kunde dateras till innan övergreppet fördes in i statistiken. De barn som dementerade tagit skada pressades också intensivt för ett avslöljande.
Dessa barn som dementerade att de fann upplevelsen som dålig antogs också, helt utan utredning eller tvivel, att de måste ha identifierat sig med förövaren och därmed var mer mentalt skadade av upplevelsen än vad man först trodde. Förvirrande? Ja, för det otränade ögat. Jag förtydligar; om barnet talar om upplevelsen som dålig så fastställs det direkt som skadligt - här är barnets ord definitiv sanning. Men om barnet talar om upplevelsen som bra, som något positivt och till och med tillfredställande, då tvivlar utredarna och drar en slutsats om att barnet har identifierat sig med förbrytaren, med andra ord; skadan anses vara ännu värre. Om barnet beskriver upplevelsen som dålig, då är skadan stor, om barnet beskriver upplevelsen som bra, då är skadan enorm. Detta är ett klassiskt cirkelargument, där slutsatsen, oavsett argument alltid blir densamma; det vill säga skadligt. Ett argumentationsfel som inte borde få återfinnas i sådan viktig forskning och utredning. Varför, tycker jag är en väldigt passande fråga? Jo, för att psykologer och alla inblandade i dessa utredningar vill att det ska vara skadligt. Annars skulle man inte medvetet föra in skador på barnen som inte har med övergreppen att göra, i statistiken om skador av övergrepp. Det spelar alltså ingen roll vad barnen säger, slutsatsen kommer alltid vara densamma; det är skadligt eller ännu mer skadligt [20, 21].

Sexuella övergrepp är alltid skadliga, är ett uttryck psykologer, organisationer för barns rättigheter & skydd (så som ECPAT) , socialarbetare och allmänt civilt folk använder för att dunka varandras ryggar, för att bekräfta vrandras övertygelser. Och det är då sådan här forskning används, där alla tänkbara variabler - som t ex att många barn i utredningarna kommer från svåra familjebakgrunder, att de har blivit utsatta för fysisk misshandel och försummande - har valts bort. Dessa högst tänkbara variabler har inte tagits under uppsyn, detta handlar om utredningar där slutsatsen redan var klar innan utredningarna hade börjat. Det att det alltid ska vara skadligt, oavsett vad barnen säger. Om utredarna nu skulle finna spår av svåra familjeförhållanden, fysisk misshandel eller försummande så skrivs dessa skador in i statistiken som en följd av det sexuella övergreppet. Det jag frågar mig är hur affektion efter svåra familjära problem, fysisk misshandel, eller försummande på något sätt kan ha med det sexuella övergreppet i sig att göra? Det har annars visat sig, i seriösa studier där man faktiskt har fört en kontroll mot familjär bakgrund, att skadorna hos barnet som utreds ej är signifikanta i relation till det sexuella övergreppet [22, 23, 24, 25, 26, 27].

Den allmänligtiga upfattningen om sexuella övergrepp mot barn förekommer överallt och att det är extremt skadligt har lett till många bisarra händelser och rättshistorier. Där en irritation vid analen på ett barn kan leda till egentligen vad som helst. Däribland misstänkta lärarare, rituala sataniska och sadistiska kulter som systematiskt förgriper sig på barn. Det har inte spelat någon roll hur många barn som har dementerat, polis, terapeuter och i synnerhet föräldrar har fortfarande pressat barnen för ett avslöjande. Och naturligtvis så ger en del barn då också med sig tillslut. Återigen, erkänner barnet att det blev förgripet på och att det var skadligt, då tror man på barnet. Dementerar barnet, eller hävdar att upplevelsen ej var skadlig, då pressas barnet ytterligare. Det känns på något sätt som om både polis, terapeuter och föräldrar använder barnen i ren desperation, för att bekräfta sina egna sjuka fantasier och föreställningar om saker som inte finns.
Barnens erkännanden i sådana här fall leder också ofta till att oskyldiga personer fängslas, trots att alla barn först dementerat, trots att det inte finns några spår mer än ett irriterat anal på ett barn. Vilket knappast kan räknas som ett enhälligt bevis för något dylikt.
Vilket för mig till en väldigt bisarr historia, en av de mest bisarra jag har tagit del av. Där två lokala läkare i den nederländska staden Oude Pekela tolkade blåmärkena vid en liten pojkes anal som ett resultat av ett sexuellt övergrepp. Pojken dementerade, flera gånger. Vilket bara gjorde saken ännu värre. Läkarna började bli desperata efter ett avslöjande och tillslut var det ett 70-tal barn som pressades, ja, tvingades till att avslöja efter att de först dementerat övergrepp flera gånger om. Och som sagt ger en del barn med sig tillslut. Just i detta fall så slog det över helt och barnen började berätta om helt otroliga saker om män i clownkostymer som hade kidnappat dem och utsatt dem för diverse udda tortyr. Nu var detta naturligtvis bara hämtat ur barnens fantasi, för det fanns inga barn som hade varit försvunna, inga män i clownkostymer hade setts till och det fanns inga skador på barnen efter de påstådda tortyrerna. Polisen lade ner utredningen efter detta, men det lokala läkarparet var detta till trots fortfarande övertygade om att det barnen berättade var sant. De har skrivit artiklar om det, artiklar som till och med Child Abuse & Neglect har publicerat. Och ännu en gång kan man fråga sig själv hur seriös den journalen är, om den publicerar dylika artiklar som handlar om en händelse som helt saknar bevis och den minsta realitet. Det enda läkarna hade att gå på var den lilla pojkens blåmärken och de andra barnens berättelser, efter att de själva hade pressat barnen för ett avslöjande. Det är inte det minsta vetenskapligt, det handlar blott om skrönor [28 - 44].

Slutsatser

Det finns mycket skrämmande att hitta när man väl börjar leta under stockar och sten, för visst är det så att denna forskning har förminskats till mikroskopiska proportioner. Jag ser två scenarion framför mig; antingen ignoreras denna forskning, eller så läses den och sedan ignoreras den. Det första kan jag ha en viss förståelse för, det är mänskligt att vara rädd för att ta del av något som sannolikt kommer rasera hela ens världsåskådning. Men ändå, vetenskapsmän, de ska ju vara objektiva. Lynchmobben, hela industrin kring sexuella övergrepp mot barn, hävdar att alla barn tar skada av detta. Nu hittar man ju såklart en skada om man vill hitta en skada, vilket vi här har fått tagit del av. Men det är också uppenbarligen så att denna industri har helt fel i sak. Att de lyssnar på barnens ord, bara när dessa stämmer överrens med industrins egna övertygelse. Alla förpubertala barn tar inte skada av en sexuell interaktion med en vuxen. Och med faktan framför sig, är hysterin och moralpaniken kring denna typ av relation befogad? Nej, det är den inte. Är den rationell? Nej, det är den inte. Är den hysterisk? Ja.

Är det riktigt att lägga upp en sida vid namn www.stoppapedofiler.nu och med den förfölja och förtrycka, inte bara pedofiler som grupp, utan även hebefiler? Nej, då det som bekant inte enbart är pedofiler som förgriper sig på förpubertala barn. Och inte enligt någon forskning finns det kausala samband mellan avvikande sexualitet och sexuella övergrepp, som majoriteten vill göra gällande. Sådana samband i sammanhanget är nämligen vetenskapligt förkastliga. Vi har också konstaterat att pedofiler som grupp inte har samma beteendemönster, eller för den delen är retarderade. Och att de pedofiler som begår övergrepp mot barn, skulle göra det p.g.a emotionell störning och social retardation motbevisas också kraftigt. Det enda vi kan säga om pedofiler som grupp är att de har en huvudsaklig attraktion till förpubertala barn och återkommande sexuella fantasier om dessa. Och att det inte gäller alla barn, pedofiler har liksom alla andra individuella sexuella preferenser.

Psykisk störning då? Logiskt och vetenskapligt, ett bestämt nej. Ur ett moraliskt, socialt och hysteriskt perspektiv? Ja, definitivt. Men nu skulle ju inte moral förkasta vetenskapen. Det finns helt enkelt för många otydligheter i definitionerna kring klassificeringen, samtidigt som det finns forskning som kort och gott motbevisar att det skulle vara en psykisk störning, då det i studier inte visar några tendenser för detta. Oavsett vad, så är frågan arbiträr och om det nu skulle, mot all förmodan, göras en upptäckt som visar att det är en störning - vad skulle då vara problemet? Då pedofili i sig inte utgör några mätbara funktionella brister hos individer.

www.pedofil.se anklagas för uppvigling och att sidan därför ska släckas ned. Men nu är det ju inte det som det handlar om egentligen. Majoriteten gillar inte pedofiler helt enkelt, det skulle inte jag heller göra, om jag gick runt med den bilden majoriteten har av pedofiler och trodde fullständigt på den. Jag tycker mig tyvärr skåda ett intellektuellt förfall, då varken vetenskapsmän eller civilt folk vill ta del av den forskning som stödjer det pedofil.se uttrycker. Forskningen väljs helt enkelt bort, för dessa människor vill att pedofili ska vara fel, de vill att pedofiler ska vara störda och de vill att sexuella relationer mellan vuxna och barn alltid ska skada barn. Det är litet av en religiös tro, där man tror blint på sina egna irrationella känslor. Men varför är det ingen som skriker hysteriskt efter alla de människor som öppet skriver om lemlästning, tortyr och mord av pedofiler som grupp? Det om något kan rubriceras som uppvigling och torde dessutom anses vara betydligt värre än att en pedofil skriver om konsensuella sexuella relationer med barn. Men nej, när barn och vuxna samgår i sexuell kontext så slutar majoritetens hjärnor att fungera, det blir kortslutning och kvar agerar reptilhjärnan fritt. Exempel på denna störtdykning till apstadiet har jag också tagit upp.

Och detta nonsens om att barn skulle ta skada av dylika ord? För det första talar ni om och konstaterar en reaktion hos alla barn, utan det minsta belägg, för ni har ju inte frågat alla barn eller hur? Hur kan man över huvud taget påstå något sådant? I samma veva heter det att barnen inte förstår konceptet av sådana relationer. Jag frågar mig, hur ska då barn kunna ta skada av text som förtäljer sådant? Eller förstår barnen helt plötsligt? Och även här negeras stigmatiseringar. Jag tänker främst på det spanska ordet för svart; “neger”. Ett helt vanligt ord i det spanska språket som beskriver färgen svart. Men samma ord, p.g.a stigmatiseringen efter historia om slaveri, apartheid, kolonisering, rasbiologi et cetera, så är det kränkande för väldigt många individer. Vilken logiskt tänkande individ skulle förneka att en relation mellan barn och vuxna i sexuell kontext har samma, om inte en ännu mer kraftfull stigmatisering kring sig? Och då baserat på felaktigt bedriven forskning, terapi och rättsprocesser. Det handlar också om ett kollektivt försummande av barns rättigheter. Jag tycker nämligen inte att det är rätt att tvinga barn att avslöja något de inte har varit med om. Och i synnerhet inte av föräldrar och utredare i syfte att bekräfta sina egna förvridna och hysteriska fantasier. Ord i sig kan inte skada, det är stigmatiseringen kring ordet som utgör grunden för den eventuella reaktionen.

Ska yttrandefriheten offras p.g.a sådant här, ska grundstommen för hela demokratin huggas i bitar p.g.a en majoritet som inte vill förstå? Det finns ingen rimlighet i att en hel grupps, eller nu mera två gruppers tankar och sexuella attraktion, ska förbjudas att uttryckas i både tal och skrift. Det rådande klimatet är skrämmande och jag avskyr verkligen att lynchmobben använder barn för att rättfärdiga sitt förtryck mot pedofiler och övergrepp mot vår grundlag. Sett ur ett vetenskapligt perspektiv finns det inget som befogar detta.

Kräver jag att ni ska hålla med mig, efter att ha läst detta? Nej, verkligen inte. Men kan jag kräva av intellektuella individer att de ska vilja förstå något de står främmande inför, att de åtminstone ska ta del av det som läggs framför deras ögon? Ja, det anser jag att jag kan. Jag anser inte att det är för mycket begärt att gemene man och kvinna är beredda att ompröva sin åsikt, speciellt då en tydlig anledning föreligger. Vilket det gör i detta sammanhang. Tyvärr väljer de flesta att blunda och lägga dövörat till. De väljer evasion framför omprövning, de väljer moralpanik, hysteri, okunskap, fördomar och ogrundathat istället för empirisk forskning och fakta. Sådana människor har jag ingen som helst respekt för. Sådana som medvetet väljer att hata en hel grupp människor, istället för att anstränga sig lite och förstå den. Och allt detta p.g.a en avvikande sexualitet.

Det är något som är allvarligt fel, när man i ett demokratiskt samhälle år 2007 är rädd för att yttrycka sin åsikt, även om åsikten handlar om att man finner det fel att förtrycka minoriteter, oavsett vad. Speciellt inte då förtrycket bygger på moralpanik och hysteri. Det är något allvarligt fel, när den som försvarar nämnda minoriteter själv får utstå ett förtryck. Det är något allvarligt fel, när majoriteten går emot en med sina anklagelser och ärekränkande ord enbart för att man är kontroversiell. Det är något allvarligt fel… När yttrandefrihet bara tillskrivs de som har normativa åsikter, till de som liksom majoriteten tror att moral hör till egalitarismen. Detta i sig är att både förkasta yttrandefriheten och moral. För vad är det för mening med yttrandefrihet när man inte får yttra åsikter som stör majoritetens ordning? Och vad är det för mening att eftersträva moral, när man inte får ha sin egen moralism? Är friheten att tycka, att uttrycka, blott en illusion? Ja, det verkar som det, då yttranden som inte på något sätt är av kränkande art eller innehåller den minsta illvilja, bemöts av en hysterisk mobb som till varje pris vill tysta ned det som har yttrats och den som har yttrat. Jag trodde vi hade kommit längre, jag trodde vi hade utvecklats. Men tyvärr utgör majoriteten samma fobi mot det avvikande, som majoriteten alltid har gjort, då en hel minoritet p.g.a sin avvikande attraktion berövas den rättighet majoriteten tillskriver sig själva.

Ni som däremot har orkat med att ta er ända hit ned, era stackrare som nu måste blöda ur era ögon. Ni som åtminstone har läst, ni som har öppnat ögonen istället för att stänga. Det är ni som får min respekt.

”In short, the only unnatural thing is one that does not exist, and the only unnatural act is one that cannot be performed. Obviously, it is only this latter, scientific approach that uses the words ”natural” and ”unnatural” as purely descriptive terms. However, it is equally obvious that, as such, they are practically meaningless. Scientists therefore do not use such terms, but relegate them to the sphere of morals. As this brief summary indicates, the term ”unnatural” is a value judgment, not a statement of any fact or actually existing condition, However, since this value judgment appears, as it were, under a false label, disguised as an objective truth, it can easily lead to confusion and is, therefore, unsuitable for any rational discussion.”

- Erwin Haeberle

Referenser

[1] Green, R. (2002). Is pedophilia a mental disorder?, Archives of Sexual Behavior, vol. 31, no. 6, 2002, pp. 467-471.

[2] American Psychiatric Association. (2000). Diagnostic and statistical
manual of mental disorders (4th ed., Text Rev.). Washington, DC: Author.

[3] Suggs, R. C. (1966). Marquesan sexual behavior. New York: Harcourt, Brace and World.

[4] Oliver, D. (1974). Ancient Tahitian society. Honolulu, HI: Honolulu University
Press. Ethnography (2nd ed.), Vol. 1.

[5] Cook, J. (1773). An account of a voyage round the world (Vol. 1). London: Hawkesworth.

[6] Diamond, M. (1990). Selected cross-generational sexual behavior in
traditional Hawai’ i: A sexological ethnography. In J. Feierman
(Ed.), Pedophilia: Biosocial dimensions (pp. 422–444). New York:
Springer.

[7] Ford, C. S., & Beach, F. A. (1951). Patterns of sexual behavior. New
York: Harper & Row.

[8] Bauserman, R. (1997). Man–boy sexual relationships in a cross-cultural
perspective. In J. Geraci (Ed.), Dares to speak: Historical and
contemporary perspectives on boy-love (pp. 120–137). Norfolk,
England: Gay Men’s Press.

[9] Bullough, V. (1990). History in adult human sexual behavior with children
and adolescents in Western societies. In J. Feierman (Ed.),
Pedophilia: Biosocial dimensions (pp. 69–90). NewYork: Springer.

[10] Howitt, D. (1998). Pedophiles and sexual offences against children.
Chichester, England: Wiley.

[11] Seto, M. C. (2004). Pedophilia and Sexual Offenses Against Children. Annual Review of Sex Research 2004:
An Integrative and Interdisciplinary Review. 321(41).

[12] Hayashino, D S; Wurtele, S K; Klebe, K J: Child Molesters: An Examination of Cognitive Factors. Journal of Interpersonal Violence 10 (1) 106, 1995.

[13] Leahy, T: Positively Experienced Man/Boy Sex: The Discourse of Seduction and the Social Construction of Masculinity. Australian & New Zealand Journal of Sociology 28 (1) 71, 1992.

[14] Okami, P: Self-Reports of “Positive” Childhood and Adolescent Sexual Contacts With Older Persons: An Exploratory Study. Archives of Sexual Behavior 20 (5) 437, 1991.

[15] Rossman, G P: Sexual Experience Between Men and Boys. New York: Association Press 1976

[16] Sandfort, T: The Sexual Aspect of Pedophile Relations. Amsterdam: Spartacus 1981.

[17] Constantine, L L; Martinson, F M (eds.): Children and Sex: New Findings, New Perspectives. Boston: Little, Brown and Co. 1981.

[18] Li, C K; West, D J; Woodhouse, T P: Children’s Sexual Encounters with Adults. London: Duckworth 1990.

[19] Singer, M; Hussey, D; Strom, K J: Grooming the Victim: An Analysis of a Perpetrator’s Seduction Letter. Child Abuse & Neglect 16 (6) 877, 1992.

[20] Burgess, A W; Hartman, C R; McCausland, M P; Powers, P: Response Patterns in Children and Adolescents Exploited Through Sex Rings and Pornography. American Journal of Psychiatry 141 (5) 656, 1984.

[21] Burgess, A W; Groth, A N; Holmstrom, L L; Sgroi, S M: Sexual Assault on Children and Adolescents. Toronto: Lexington Books 1978.

[22] Emslie, G J; Rosenfeld, A: Incest Reported by Children and Adolescents Hospitalized for Severe Psychiatric Problems. American Journal of Psychiatry 140 (6) 708, 1983.

[23] Fromuth, M E: The Relationship of Childhood Sexual Abuse with later Psychological and Sexual Adjustment in a sample of College Women. Child Abuse & Neglect 10 (1) 5, 1986.

[24] Draijer, N: Seksueel Misbruik van Meisjes door Verwanten. Haag: Ministerie van Sociale Zaken en Werkgelegenheid, 1988.

[25] Rind, B; Tromovich, P: A Meta-Analytic Review of Findings from National Samples on Psychological Correlates of Child Sexual Abuse. Journal of Sex Research 34 (3) 237, 1997.

[26] Rind, B; Tromovich, P; Bauserman, R: A Meta-Analytic Examination of Assumed Properties of Child Sexual Abuse Using College Samples. Psychological Bulletin 124 (1) 22, 1998.

[27] Bauserman, R; Rind, B: Psychological Correlates of Male Child and Adolescent Sexual Experiences with Adults: A Review of the Nonclinical Literature. Archives of Sexual Behavior 26 (2) 105, 1997.

[28] Wakefield, H; Underwager, R: Accusations of Child Sexual Abuse. Springfield, Ill: Charles C Thomas 1988. Nathan, D; Snedeker, M: Satan’s Silence: Ritual Abuse and the Making of a Modern American Witch Hunt. New York: Basic Books 1995.

[29] Eberle, P; Eberle, S: The Politics of Child Abuse. New Jersey: Lyle Stuart 1986.

[30] Eberle, P; Eberle, S: The Abuse of Innocence: The McMartin Pre-School Trial. Buffalo: Prometheus, 1993.

[31] Kincaid, J R: Child-Loving: The Erotic Child and Victorian Culture. London: Routledge 1993.

[32] Gardner, R A: Sex Abuse Hysteria: Salem Witch Trials Revisited. Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics, 1991.

[33] Jenkins, P: Intimate Enemies: Moral Panics in Contemporary Great Britain. New York: Aldine de Gruiter, 1992.

[34] Best, J: Threatened Children: Rhetoric and concern about Child-Victims. University of Chicago Press 1990.

[35] Öhrström, L: Sex, Lögner och Terapi: Verkligheten bakom vår tids Häxprocesser. Stockholm: Norstedts 1996.

[36] Hicks, R D: In Pursuit of Satan: The Police and the Occult. New York: Prometheus, 1991. Bromley, D G: The Satanic Cult Scare. Society 28 (4) 55, 1991.

[37] Lotto, D J: On Witches and Witch Hunts: Ritual and Satanic Cult Abuse. Journal of Psychohistory 21 (4) 373, 1994.

[38] Loftus, E; Ketcham, K: The Myth of Repressed Memory. New York: St. Martin’s Press 1994.

[39] Lanning, K V: Investigator’s Guide to Allegations of “Ritual” Child Abuse. Virginia: National Center for Analysis of Violent Crime, FBI Academy, 1992.

[40] Goodyear-Smith, F: First do no Harm: The Sexual Abuse Industry. Auckland, NZ: Benton 1993.

[41] Kutchinsky, B: The Child Sexual Abuse Panic. Nordisk Sexologi 10 (1) 30, 1992.

[42] Rossen, B: Zedenagnst: Het Verhaal van Oude Pekela. Lisse: Swets en Zeitlinger, 1989.

[43] Jonker, F; Jonker-Bakker, P: Experiences with Ritualist Child Sexual Abuse: A Case Study from the Netherlands. Child Abuse & Neglect 15 (3) 191, 1991.

[44] Jonker, F; Jonker-Bakker, I: Effects of Ritual Abuse: The Results of Three Surveys in the Netherlands. Child Abuse & Neglect 21 (6) 541, 1997.

* Då wordpress vägrade att invertera min tabell korrekt så fick jag göra vissa modifkationer.